A L I C E L A R S D O T T E R

Jag är rädd
Varför känner jag mig så rädd och vad är det som jag är så rädd för?
 
På den senaste tiden, jag vet inte hur länge, men ska vi gissa på 4-6 månader? Så har jag haft en olustig känsla i kroppen. En känsla och en tanke i huvudet som inte känns så bra. Den är riktad mot världen och samhället. Mot mänskligheten. Jag går runt och har en osäker känsla i kroppen, som att något dåligt snart kommer att hända.
Är det bara jag, eller börjar det hända mer saker i Sverige? Mord, trafikolyckor, terrorattentat, skottlossningar och anlagda bränder. Den sensta tiden tycker jag att det bara har blossat upp. Jag tänker bara på några veckor tillbaka så har jag läst jättemånga artiklar om bränder. Hur många skottlossningar har det varit i Göteborg och Malmö de senaste veckorna? En småbarnspappa(?) och en lärarvikarie har bragds om livet pga människor som har en pistol i handen och väljer att rikta den mot en annan och trycka av. En människa hittades död i ett grönområde, och allt detta har jag bara läst de senaste två veckorna.
 
 
När jag sitter på en buss, tänker jag på hur någon sitter med en laddning och att den snart kommer att sprängas, eller att det är någon i bilen som åker förbi som precis kommer spränga bomben vid bussen. Eller att föraren får för sig att åka in i en vägg eller ner i ett dike för att skada och ta dö på så många som möjligt. Varje gång jag är ute och går med hunden och det kommer en bil eller lastbil mot mig, framifrån eller baikfrån, så planerar jag vart och hur jag ska kasta mig för att undvika fordonet som avsiktligen svänger mot mig. När jag hör ett mindre och snabbare flygplan tänker jag att de kommer släppa ner bomber. Jag är nog väldigt nojig, men det måste ju ha en förklaring också. Det känns som man litar mindre och mindre på människor för varje dag som går.
 
Varför jag känner att det händer mer nu än förut kan ju säkert ha många olika anledningar också. Jag vet inte om det är för medierna och internets skull, att man får en notis i telefonen så fort aftonbladet skriver en nyhet. Man får reda på allt, allt som händer i Sverige och världen som man kanske egentligen inte rör en själv på något sätt, på bara någon sekund. Något som man egentligen inte bryr sig om eller vill veta alls. Som förr i tiden fick man troligtvis reda på den mest relevanta informationen och nyheterna av grannen och tidningen (som hade ett begränsat antal sidor att skriva på). De största händelserna och det som hände i närheten var det som fick plats och det var det man fick ta del av. Nu får vi reda på vännens syrras mosters kusin vars pojkvän hade varit otrogen som bor i Holland. Ett klick bort och vi får reda på vad som hände natten mellan fredagen och lördagen den 23:e Mars i Luxenburg. Alltså förstår ni vad jag menar? Är det bara att jag (vi) tror att det händer mer nu än förr pga internet eller är det faktiskt så att det gör det? Om jag frågar andra säger de flesta likadant. Händer det mer nu än förr? Det måste ju göra det. Det är ju inte bara jag som tänker så. Kan ha varit för att jag var liten, ovetande och obrydd. Men det känns som det händer mer i Sverige och världen nu än vad det gjorde för 10 år sedan. Det har ju alltid hänt saker som mord, bränder, krig och skottlossningar, såklart. Men jag tänker mer på det nu, jag har ju den där känslan i kroppen. Jag känner mig rädd, otrygg och osäker. Går runt och tänker på att snart, nu snart händer det något riktigt stort och dåligt. Det är någon som kommer dö på ett onaturligt sätt. Det är någon som kommer försöka bränna ner ett hus med människor i. Tanken av vad ISIS kommer göra härnäst? Hörde att de kan ta dö på allihopa bara genom att förgifta vårt dricksvatten. Att läsa artiklar om USA och Nordkorea ger mig rysningar. Hur spänt deras förhållande är mellan varandra. USA hade också provskjutit en missil som kan transportera atombomber över hela världen. Hör ni hur det låter. Ett utalande som Nordkorea hade gjort: "USA kan inte attackera oss först". Det går verkligen en kall kår genom ryggraden att läsa ordet kärnvapen.
 
 
Idag går alla tankarna till Hudiksvalls kommun och de drabbade. Där en tjej, Tova, försvann i lördags och hittades död i en sjö natten till tisdag. Bara några mil bort från där jag bor. Även hon bragd på livet. Vila i frid.
 
Världen känns väldigt oviss och skör just nu. Är detta slutet på mänskligheten? Kommer vi utplåna oss själva pga hat, ilska och tro? Jag är rädd, och det kanske inte är helt fel att jag går runt och känner som att något dåligt kommer att hända. Det kommer att göra det. Men under den tiden får vi aldrig glömma att älska så mycket vi kan. Visa så mycket kärlek till människor, djur och natur som vi kan. Kärleken är alltid större än allt annat, i alla sammanhang. Så även om hatet kommer att öka, måste vi alltid försöka att älska lite mer.